”Vill vi ha förändring så måste vi ju göra nånting!”

Sveriges beredskap vid en eventuell kris är mycket låg och vi är idag bara självförsörjande på mjöl, morötter och socker. Ett sätt att stimulera det svenska jordbruket kan vara en högre grad av samverkan mellan myndigheter och producenter. Dock är det regelverk som förknippas med upphandlingar, Lagen om offentlig upphandling, detaljerat, komplext och omfattande vilket försvårar för enskilda tjänstepersoner att hantera utmaningen hur de kan inkludera lokala producenter. Trots det utmanande regelverket pågår det sedan några år ett innovativt arbete inom kostenheterna i Sollefteå och Kramfors kommun. Som första kommun i Sverige har Sollefteå sjösatt en modell för att öka andelen lokalproducerad mat i de offentliga köken. Vad de gjorde var att köpa andelar hos ett lokalt andelsjordbruk under två odlingssäsonger. Året efter Sollefteå startat tog Kramfors efter och deras samarbete med andelsjordbruket är fortfarande aktivt. För att studera hur arbetet gått till åkte jag till Västernorrland för att intervjua personerna som är ansvariga för de båda kostenheterna. Med utgångspunkt ur Anthony Giddens struktureringsteori har jag undersökt det handlingsutrymme inom vilket kommuntjänstepersonerna agerat inom. Vad som speciellt intresserat mig är de drivkrafter som får dessa personer att lägga ner extra resurser i form av tid, energi och pengar för att möjliggöra inkluderandet av lokala producenter i kommunens livsmedelsupphandlingar. Det empiriska och teoretiska materialet har synliggjort tre nyckelkomponenter för att möjliggöra upphandlingarna. Den mest grundläggande är den politiska viljan och ambitionen från kommunledningen. Den andra delen är de kommuntjänstepersoner som vågar tänka annorlunda och använda sin kunskap för att inkludera andelsjordbruk i livsmedelsupphandlingarna. Avslutningsvis vore inte samarbetet möjligt utan de andelsjordbruk som valde att ingå samarbete med kommunen